"Du klarar ju allt"

​Du klarar ju allt, det får jag ofta höra när jag tvivlar på om jag orkar mer. Klarar allt… Nej, det är fel. Jag har hittills klarat allt med varierande resultat, det betyder inte att jag klarar allt som kommer efteråt. Hela jag är trasig och nedbruten och har klarat alldeles för mycket, jag klarar inte mycket mer, klarandet har tagit slut. Nu går det enbart på ren tur.

Jag har ännu inte fyllt arton år och den erfarenheten jag har i ryggen vill jag inte för allt i världen vara utan men den är tung att bära. Alla minnen och smärta som hör ihop med lärdomarna gör fortfarande ont och trots att jag blivit bättre på att hantera allt och vuxit som person så är problemen värre. Ångesten stryper hårdare och jag hamnar oftare under ytan, spegeln försöker hela tiden köra ner fingrarna i halsen på mig och naglarna vill gräva sig djupt in i armarna. Ändå står jag här idag. Så stark, så modig säger folk. Inspirerande. Klarar allt. Vadå stark? Vadå modig? Vadå inspirerande? Mitt liv är kaos och jag är redo att ge upp varje dag, det är inte inspirerande. Men ja, jag står här. Jag är inte stolt över mycket med mig själv och mitt liv men jag är nog lite stolt när jag orkar sätta mig ner och skriva om saker. Jag känner mig nog lite stark när jag lyckas få ner tankarna i text när andra inte orkar och kan. Jag känner mig faktiskt riktigt bra när jag skrivit något som på något sätt kan göra saker lite lättare för någon för att någon läst och tänkt.

Det är tufft att orka när man vet hur enkelt det är att bara lägga sig ner och gråta medan mörkret slukar än. Det är ännu tuffare när man samtidigt gör sitt yttersta för att inte låta andra se så de mår dåligt över det för det räcker att man själv mår dåligt, andra behöver inte göra det också. Samtidigt så vill man ju inget hellre än att dela smärtan med någon som kan lyssna, trösta och förstå men vad händer om den inte gör det? Vad händer om personen inte vet vad den ska göra, inte vet hur den ska hantera det? Då blir det dåligt. Mera ångest, mera spykänslor och högre skrik i huvudet. ”Varför gjorde du sådär? Du visste ju hela tiden hur det skulle sluta, jävla idiot! Nu mår du bara sämre för att du blev besviken, vad förväntade du dig egentligen? Han mår säkert också dåligt för att han inget kan göra, se vad du gjort, dragit ner en till i skiten bara för att du inte kan hålla käften och stå ut.” Att höra rösten i huvudet skrika om hur värdelös jag själv är är fan så mycket enklare än att höra att jag skadat någon annan med min skit.

Så vad ska man göra när man inte klarar mer? När man klarat allt alldeles för länge? Lägga sig ner och vänta på döden? Bara låta mörkret dra ner en en gång för alla? Jag vet ärligt talat inte för jag frågar mig själv det hela tiden. Ja, det blir alltid bättre och det vet alla men det spelar ingen roll om man inte orkar mer, om man inte klarar att stå ut tills det blir bättre. Jag har länge mått bra och det är fan det värsta jag vet för jag vet aldrig när det kommer gå utför igen. Nej, det kommer inte fortsätta vara bra den här gången, det går alltid utför av någon anledning och ju längre jag mår bra desto hårdare slår det. Ju längre jag strålat ikapp med solen desto djupare ner i mörkret faller jag och jag vet att det händer. Det blir en ond cirkel för då är jag alltid på min vakt mot allt och alla, hela tiden. Men så länge jag orkar komma upp över ytan för att ta luft ibland så blir det bättre. Och när jag plötsligt upptäcker att det leende ansiktet i spegeln har de små rynkorna vid ögonen så kan jag inte sluta le för när mitt äkta leende letat sig tillbaka så vet jag att det blir bättre. Då är stormen över. Då orkar jag leva tills jag måste klara allt nästa gång.

Lämna ett svar

Stäng meny