Inbillningsfrisk, det vi kroniskt sjuka lever med

Jag har klarat dagen, det är alltid jobbigt att samtala om sin sjukdom, helst när den inte blir bättre. Jag har ingen förmåga att finna mig att ha det, så här. Jag gör vad jag kan för att vara normal. Jag skulle med lätthet, få rollen som den inbillningsfriska.
 

Man blir väldigt duktig på att spela frisk. Det är bara ett problem de hjälper inte. Jag har en post traumatisk stress, som jag inte kan hantera (ännu). Den ger ett sagolikt läge för min diabetes, att hitta på saker med blodsockret. Det var blodsockret, som gjorde att jag var tvungen att be om hjälp. På ett sätt är jag räddad av min sockersjuka.

Jag skulle aldrig be om hjälp om jag inte var tvungen. Stor stark och odödlig, tyvärr stämmer det inte, jag är sjuk rädd och trött. Trött på ett sätt som inte går att beskriva. Det är värre än att springa Göteborgsvarvet utan att träna. Har provat två gånger, otränad. Den tröttheten är naturlig och man blir bra igen, ganska snabbt. Tro nu inte det bara var en tillfällighet, jag har gjort två Brolopp otränad också. Men Göteborgare gjorde Göteborgsvarvet lättare, som han som stoppa mig och frågade om jag visste vad jag var och svaret var SIST.

Kommentera

Stäng meny