Klinisk kemi

Ibland är kunskap tung att bära. Det blir den när någon inte kan utan att använder åsikter som fakta.
Man mäter inte hur mycket insulin som finns fritt, man mäter c-peptid. Detta beror på att insulin bryts ner så fort att man inte kan göra rättvisande analyser. Insulin lagras i kroppen i en icke aktiv form proinsulin och den aktiveras genom att en liten bit klipps av från den, den lilla biten är c-peptid. C-petid bryts inte ner lika fort och mängden c-peptid är samma som insulin. Man kan genom nivån säga vilken mängd insulin kroppen tillverkat.


En typ 2 har höga nivåer av c-peptid och en typ 1 har låga nivåer av c-peptid.

För att få ut mer information av mätning kan man göra den efter 10 timmars fasta och kombinera den med en blodsockermätning. Man kan då se om man har insulin resistens och hur stor den. Lågt blodsocker och låg nivå på c-peptid ingen resistens. Hög nivå på blodsocker och hög nivå på c-peptid hög insulin resistens. Sedan kan man självklart se alla nivåer i mellan.
Har man högt blodsocker och låg nivå på c-peptid, har man en variant av typ 1.

Detta är grunden för hur man mäter. Man mäter två saker för att bedöma hur väl insulinet verkar. Mäter man i icke fasta, då börjar man få svårt att förklara vad man mäter. Då har saker som magsäckstömning och gastropares stora möjligheter att göra värdena svår tolkade. Det kommer en massa konstig information om snabbt varierande insulinresistens, vilket jag ställer mig väldigt tveksam till. Resistens mot insulin är trög, den utvecklas inte snabbt och ändras inte snabbt. Man kan inte förändra resistens bara för man äter annorlunda en måltid, det är orimligt.

Vissa saker kan man mäta och vissa saker kan man räkna fram. Men allt går inte att lösa med ett enkelt labbtest.

Den Olydiga

Lämna ett svar

Stäng meny