Min kropp skriker av smärta.

Jag skall nu göra något, som gör att jag kommer att må sämre igen. Det skall bli ett försök att berätta, hur det känns när all trygghet är borta, när bara det svarta onda och skräcken är kvar. Nu har jag snart levt så i fem år, i början räckte gammal ork, så jag jobbade och försökte. Jag klarade att missa två nätters sömn i veckan och fungera, men det gick inte längre när man krävde läkarintyg, på korttids frånvaro. Jag hade 16 tillfällen under ett år eller om det var 19, jag vet inte längre. Jag gick till jobbet efter många nätter utan sömn, somnade på golvet på toaletten, när jag spytt av trötthet. Då tog det sista normala slut, då var det ett helvete i stort sätt dygnets alla timmar. Då lånade jag en avelstik av Titti som heter Johanna, det var på andra försöket först blev jag erbjuden att låna Tolvan, men då sa jag hon kommer inte att hålla. Hon var då en ung tik, som inte var tillräckligt vuxen. Jag kom tillbaka och fick på andra försöket låna en av de rang högsta nr 2 i gänget. Hunden som känner alla och som är världens bästa rymmare. Jag lärde henne att gå lös och följa mig på två timmar, två timmar då vi hälsade på alla och allt i omgivningen. Hon kände dom, som alla andra människor. Johanna lärde mig att våga sova på nätterna igen.
Jag har försökt att berätta om detta i omgångar, men jag tror inte jag har orkat vara tillräckligt ärlig, för jag orkar inte det själv. Jag börjar, men efter en stund så glider jag över i något annat. Jag känner andra med samma problem och vi vet, utan att säga något hur det är och jag vet att även många av flyktingarna har det så här.

Under den här tiden har jag startat och drivit Olydiga och Ulydige. Det har blivit så att min oro, sömnlöshet och ångest, har gett mig många timmar varje dygn, som jag använt till att hjälpa andra.

Igår blev jag tillsagd (igen), varför tar du inte hand om dig själv och konstigt nog gör jag det. Jag gör det som ger mig minst smärta och helvete, nämligen hjälper andra. Jag kan inte bli arg eller besviken, för då går nästa natt åt helvete. Nu har jag slagits med demoner så jag har värk i hela kroppen. Atle min lilla hund, ger sig in i min skräck och försöker bryta den och att han vågar förstår jag inte. Jag var nerdrogad och rånad i Bangkok, det tog fyra dygn och den viktiga biten där är att jag inte kan ta lugnande medicin för då får jag panik och då blir det värre än vad jag kan beskriva. Nu sover Atle och jag skriver, en hund som sannolikt älskar mig minst lika mycket, som jag gör honom. Jag är inte mentalt i Norge när det brakar loss jag är i Thailand, mitt uppe i rånet.

Igår när jag skrev om min trötthet, så var det ingen överdrift, för jag vet hur det känns innan en riktigt dålig natt. Jag kommer bara ihåg korta fragment från rånet och jag var helt sönder slagen, men jag vet att jag har skadat dem som gjorde det också. Har jag varit i Bangkok efter det, så är svaret helt klart, att jag har varit där och jag har letat efter dem som gjorde det. Jag prata mycket med ett Thailändskt polisbefäl och han sa att jag skulle ringa honom, för det var olagligt att slå ihjäl folk i Thailand också. Innan allt detta hände, åkte jag överallt rörde mig överallt och kände mig alltid lugn och trygg. Nu har jag skräcken med mig hela tiden, men eftersom den inte kan bli värre, så ser det utåt ut, på samma sätt. Jag skiter nämligen i skräcken och då den inte kan inte bli värre.

Jag blev räddad i Thailand av en thailändska, som övertygade mig om att livet hade ett värde. Hon övergav mig för ett år sedan och jag har startat att skilja mig från henne nu, vilket leder till att hon kommer att bli utvisad från Norge. När jag slutade fungera så tog mina pengar slut och idag vet jag inte om det var mina pengar som var viktigast och jag bara var en som tillhandahöll dem. Jag lever och inget kan bli värre nu, har jag sagt många gånger och det har hela tiden blivit värre.

När det pågick i Bangkok, längta jag tillbaka till det hus jag bor i Norge och därför vill jag inte flytta. Det var min hjärnas trygga punkt, nu vill Norska myndigheter ha mig att flytta för det är för dyrt. Jag får inte bo för mer än 5500 kr i månaden. Jag sa då att det löser jag på något sätt och tillbaka till det kan bli värre, stämmer fortfarande. Jag har en son som lånat 400000 kr på de hus jag och han äger tillsammans för att jag skall kunna städa undan alla små skulder jag har. Jag har ingen möjlighet att låna i Norge då här inte finns någon säkerhet och jag får inte låna i Sverige, då jag bor i Norge. Men med hjälp av en person på banken, så hitta vi en lösning och sedan även sonen ställde upp så gick det. Hade de inte fungerat så hade jag fått göra konkurs. Det kan bli värre.
Sedan pågår det ett krig mot mig att jag är grym som inte hjälper till att försöker stoppa utvisningen till Thailand, jag gjorde inget på ett helt år, men när socialen skulle dra det hon tjänade från det jag skulle få, då var jag tvungen. Alla som då la sig i och sa att jag inte hade rätt till ”hennes” pengar, gjorde att lösningen blev som den blev. Hon håller till 30 mil bort, så jag har det inte mitt upp i ansiktet. Men jag har fått fan av norrmän som inte har med detta att göra. Det kan alltid bli värre.

Nu skall jag väcka hunden och gå ut med honom, sedan får jag vänta innan jag ringer den som vet allt, som får lyssna på mig i flera timmar varje dag och fått höra om alla gånger det bara blivit värre.

Jag kommer att vara kvar så länge jag kan Lars Lindblom

Kommentera

Stäng meny