Minnet av vad som hänt

Minnet är inte rättvist och kan i vissa lägen skrämma skiten ur en. När minnet gör att man tolkar om något man ser skymta i ena ögonvrån, till något mycket värre och hemskare, mycket hemskare än alla troll och spöken i hela världen, för minnet är ingen dålig kopia eller bild med halvtaskigt ljud. Det är så verkligt att man inte kan värja sig på något sätt. Jag har dessa minnen susande in i min hjärna när jag skall sova, jag röjer runt och försvarar mig rent fysiskt och aktivt. Jag vill därför vara själv när det är som värst, jag har en Atle som ger sig in i detta, med liv och lust. Jag tror att den lilla tuffa jakthunden, vet vad han gör, då han lyckas varje gång.
Jag måste sova med stängt fönster och jag kan inte bo i lägenhet. Jag tycker inte längre det är ohanterligt, men jag vågar i regel inte somna om. Är jag borta undviker jag oftast att sova, det är enklare än att skrämma andra. Att vakna av att man skriker för full kraft och slåss, med minnes bilder, är inget jag vill dela med någon. På ett sätt är detta dubbelt, jag är sämre när jag är ensam, men jag väljer ensamhet, då jag inte vill förklara och absolut inte skrämma någon. Jag har gått i terapi, men jag blev sämre. Nu brakar det inte loss så ofta längre kanske en natt i månaden, när jag mår bra, men stressar jag eller blir arg och sviken, då kommer det direkt.

Jag har nu börjat igen att försöka prata om det, på mitt eget sätt. Inte i första hand för att någon skall hjälpa mig, utan mer som ett sätt att hantera den skam, jag har. Jag vill kunna sova och vakna utvilad. Jag är glad att jag inte kan förklara hur det känns när man har flera dåliga nätter i rad. Jag klarar två i veckan om de inte ligger i följd och kan då fungera normalt. Nu har jag haft en period, då jag har kanske haft två bra nätter på en vecka. Nu har mitt liv hela tiden visat att det kan bli värre, för varje sak jag löser dyker det upp två nya problem.

Flyktingar lever med samma sak som mig, med skräck som inte går att kontrollera eller hantera. Jag är vuxen och mentalt stabil, men går ner för räkning, med jämna mellanrum. Det som vet vad detta handlar om behöver man inte använda ord till, för att förklara. Man bara vet och det ger ett lugn i en annars hopplös situation. Jag hade personer, som roade sig med att skicka anonyma hot till mig, bara för att man inte kunde styra mig. Nu idag vet jag vem det var och varför, att tro att jag skall kunna förlåta, ställer mer krav på mig än vad jag kan ge och klara av. Jag är nöjd med att inte hata och låta bli att hämnas. Jag vill inte bli sämre som människa och hämnd ger mig inget tillbaka. Jag har av olika skäl valt att dra mig mer tillbaka och inte vara runt och skriva överallt. Det är för att jag inte skall frestas att hämnas. För tyvärr rör sig alt detta inte om rasism utan om kost. Det är några få som vet och det räcker, det är personer som själv upptäckt det jag ser. Ha helt klart för er att det är en smutsig värld vi lever i där moral ofta ersätts med pengar. Jag fick allt på PM från olika personer som bara hata mig, så intensivt för saker jag inte gjort. Allt detta ligger hos polisen i Norge. Tyvärr gjorde detta mig sämre, ganska mycket sämre, nu finns det personer, som inte vill vara lika förlåtande som jag valt att vara, så det är långt ifrån färdigt ännu. Det värsta är att jag tror att det är väldigt viktigt att bli kända för en del, så viktigt att sanning och vem som tidigare hjälpt dem är helt oviktigt. Nu kan det även vara pengar med i bilden. Att attacker mig för det jag skriver nu skulle jag se, som ett direkt erkännande, av att jag har rätt. Detta är även orsaken att vissa blir utslängda väldigt snabbt från Olydiga, jag vet idag vilka vänner man inte bör ha och de som lyssnar på dem som skadar mig åker ur olydiga.

Den Olydiga Diabetikern Lars Lindblom

Kommentera

Stäng meny