Nära döden, med hjälp av vården.

Jag måste sluta leva som jag är odödlig. Jag har hört att gallsten är nått av de djävligast man kan ha när det gäller smärta. Jag fick ett riktigt präktigt anfall under hösten och vad gjorde jag då. Jag löste problemet med att mina hundar skulle rastas och att någon tog hand om dem. Visst var jag dålig så jag nästan inte satt ihop, men sökt jag vård, helt klart inte.
När Öystein frågade hur jag mådde svarade jag bättre,för jag hade slutat tro att jag skulle dö. Jag sa inte det där om att dö.
Jag fick tag på Titti Thenader och eftersom jag aldrig ber om hjälp så, satt hon sig i bilen och körde till Norge. Det tar cirka 8 timmar, från Svenljunga till Arendal.

Nu hade all min logik stängt av så jag åkte inte till sjukhuset i Arendal, utan jag åkte med till Svenljunga. Den resan kommer jag nästan inte ihåg. Jag satt insvept i ett duntäcke. Åkte jag till sjukhus direkt i Sverige, helt klart inte. Jag var kraftigt dehydrerad när jag väl kom till sjukhuset i Borås. Fick hinkvis med dropp och morfin. Eftersom man inte lyckades hitta några stenar på ultraljud eller CT. Så fick jag antibiotika i dropp form. Jag hade en kraftig infektion. Först planerade man att operera, men, de blev inget av ekonomiska skäl, jag är utflyttad till Norge och man vågade inte lita på att man skulle få betalt. Jag fick prata med en kurator och inte blev jag bättre av de.
Antibiotikan hade tryckt tillbaka infektion och jag fick tabletter och skickad ut i verkligheten. En natt senare var jag lika dålig igen och då blev jag skjutsad till Norge.
Man hitta inga stenar i Norge heller så jag fick mer vätska och antibiotika och så blev jag skickad hem till Arendal. Nästan 8 timmar senare var jag hemma med hjälp av buss via Oslo. Sedan gick jag två km för att komma hem.
Nu var jag i kontakt med vården i Arendal för första gången och man ville inte operera direkt utan man ville vänta till svullnade lagt sig. Den 14 jan 2019 blev jag opererad. Gallblåsan hade gått i nekros (rutten) mot levern. Det var dessutom fullt av gallstenar.

Mycket av detta har jag själv ställt till, men det kunde gått riktigt illa, visst hade jag ont, men inte mer än jag kunde tackla det. Jag tror att jag på ett sätt lurade alla genom att inte klaga på smärta.

Jag fick en titthålsoperation och så fick jag en drän som släppte ut en halvliter blod och sårvätska. Det gjorde duktigt ont när man drog ut den. Nu är jag hemma ensam utan hundar, och jag har varit tvungen att äta tramadol: Jag vet att jag måste söka hjälp direkt, men jag var så nöjd att jag fått hjälp med Atle och Mio, så jag tänkte inte mer än så.

Jag blöder mycket under operation, men klarade mig från att få blod. Jag fick bara ringer acetat och det är helt okej. Ny opererad har jag mindre ont än tidigare.

Jag har fått skäll av min fastlege, hon hävdar att hon inte kan hjälpa mig om jag inte ber om hjälp. Jag borde ha åkt in akut i Arendal, men jag hade för ont för att tänka, men mina hundar hade de bra. De är även denna gången hos Titti och de utan att jag höll på att riskera livet, denna gången.

Den Olydiga

Lämna ett svar

Stäng meny